Nu är vi tillbaka från bergen efter en otroligt spännande resa som jag tror att vi aldrig kommer glömma. Vi hade många stjärnor i gruppen som gjorde att stämningen alltid var på topp. Steven, irländaren stod för sången ” Ain no mountain high enough” Men det var även andra sångfåglar med så alla hjälptes åt. Det har hänt så mycket som man vill skriva, men det är svårt att komma på i stunden.
Första natten bodde vi i secred valley, vilket är där inkaleden börjar. Så vi var på plats redan tidigt dagen därpå när vi började vandra. Första dagen var den enklaste dagen. Det var inte så mycket uppåt inte heller så mycket neråt, så det gick som en dans på rosor. Efter 7 timmars vandring var vi framme vid campingen. En höjdpunkt den dagen var när killarna spelade fotboll med några som bodde uppe i bergen. Det var jämnt och hårt, vidrigt jobbigt för det var 3500m över havet ”No pain, No game”. Tjejer spelar inte fotboll här men en av tjejerna i vår grupp var med ändå. Man skulle kunna beskriva henne som Canadas GI Jane, så josefin kände konkurensen och stod över!
Senare på kvällen blev många höjdsjuka, och självklart blev josefin också det. Josefin spydde konstant hela natten och var helt utmattad. Så utan någon energi gick hon dagen efter med mycket hjälp av Pärlan uppför i 7 timmar ända till ”The dead woman pass” man kunde se toppen i 2 timmar cirka, det kändes som att man aldrig skulle komma fram. Men det var värt allt slit för den utsikten som var otrolig vid 4200m över havet och så var det en härlig ”I'did it” känsla med. Och väl uppe på toppen mådde Josefin mycket bättre igen.
Sedan var det två timmars vandring ner på andra sidan berget för att nå våran ”campsite” som var belägen på 3800m.
Väl framme var benen styva av träningsverk och alla var helt färdiga men vikingar som vi var (Pierre,Alex,Steven) skulle vi ta ett dopp i bäcken som rann genom dalen ifrån en glaciär i den stunden fick ordet iskallt en helt ny mening men visst var det uppiggande Haha.
Senare den kvällen var det lite mat och kortspel och sedan var vi färdiga att inta tältläge.
Vi blev väckta 05:15 pigga och glada redo att ta på sig vandrings utrustning och efter en god frukost började vi vandra det var riktigt brant till en början och benen värkte, efter ca två timmar blev det lite mindre kuperat vilket var väldigt skönt.
Vart man än ser så är utsikten sagolik kamerorna blixtrar hej vilt likt vi var ett busslass japaner, vi närmar oss vårat lunchställe vilket ligger på toppen av ett berg maten smakade utsökt och inte blev det sämre med den utsikten ;).
Efter lunchen vilade vi en stund sedan var det en sista ansträngning för att ta sig ner till campingen som har riktiga toaletter och duschar det var verkligen härligt.
Sedan fanns det en bar och det var inte fel att ta sig en öl den kändes verkligen välförtjänt och vi skålade och hade trevligt sedan blev det att krypa till kojs för dagen efter var vi tvungna att gå upp kl 03:00 för att vara först in till MaccuPiccu. Vi nästintill sprang de två sista timmarna. Vi var så trötta att vi bara ville fram fortast möjligt, och tillsist hann vi fram till MaccuPiccu precis i soluppgången. Härlig känsla. Efter en massa gruppbilder hade vi en guidetur på två timmar, åt lunch och sen ett bad innan tåget tillbaka till Cusco. Klart det var häftigt att se MaccuPiccu men precis som guiden sa att det är mer resan dit som är det speciella och inte själva destinationen. Vi var framme i cusco sent på kvällen. Helt utslitna som vi var tog vi en snabbdusch, åt middag tillsammans allihopa och sen gick vi på en irlänsk pub. Med detta super sällskap och med Stevens ljuva stämma festade vi till 04.00. Hur vi nu orkade det?
Idag har vi checkat in på ett annat hotell med några från gruppen. Så vi får se vad som händer ikväll. De flesta åker iväg imorn. Men vi har två dagar kvar här i Cusco. Ska bli skönt att reparera sin träningsverk lite :)
….OCH vi gick inkaleden på 4 dagar medan rekordet är 3 timmar och 46 minuter, helt otroligt!
bilder kommer om nogon dag
J&P
